Trötta är vi och bilen med. Men glada och lyckliga. Tror till och med det kom en tår i Kristians öga. Kanske damm eller bara glad att ha överlevt en vecka i Mexico.
Starten på morgonen i Aguascalientes gick med blandade känslor. Vi var ju nervösa om bilen skulle ta oss dit, samtidigt väldigt glada för att kunna köra i mål för egen maskin. Servicebil i all ära men det är inget skoj att åka med dem.
Vi startade någonstans runt 50 plats. Lite bättre än gårdagen då vi inte ens fanns med på startlistan. Var alltså läge att köra upp oss.
Sista dagen from RCRacing on Vimeo.
Alla fartsträckor gick perfekt. Lite små misstag i körning, växling och läsning men vi körde om ett antal bilar på varje sträcka. Alltid lika roligt.
Givetvis var denna dag likadan som alla andra. Försvann väl en 4-5 bilar under dagen. Inga allvarliga olyckor men avkörningar och tekniska problem. La Bufa stod på dagens meny med. Ett berg som ligger utanför Zacatecas. Långa snabba kurvor med ganska hyfsade stup bredvid. Räcken och annat finns inte men man håller ungefär samma höjd som fåglarna som flyger där. Kör man av har man gott om tid att lära sig flyga innan marken närmar sig.
Men vi tog det lugnt. Minnet av ett hjullager som skär sitter i ganska bra. Efter sista fartsträckan är det bara en kort tur in till målbågen. Nervösa kilometrar. Ju närmare centrum och bågen man kommer desto mer känns det i magen och desto mer konstiga nya ljud från bilen. Köer är ju vardagsmat här i Mexico och samma fenomen finns när man skall köra i mål. Vi stannade och startade bilen 100 gånger innan vi lyckades passera målbågen och få vår medalj av Telmex flickorna. Finns inget bättre.
Dessutom hade våra familjer kommit till Zacatecas för att se när vi kom in. Mycket skoj att se de stå där med sina glada leenden när man kommer in i mål. Trots att man vet det så blir man lika överaskad varje gång.
Innan bågen försvann Kristian från bilen men kom snart tillbaka med 2 kalla öl till oss. Man kan säga att han inte längre är en jungfru utan en riktigt kartläsare i La Carrera Panamericana.
Efter målgången så parkerade vi alla bilar på huvudgatan och satte fart mot baren där alla förare alltid samlas efter loppet. Öl och skratt, kramar och handslag, leenden och tårar. Mycket känslor efter en veckas spänning. Där stod vi på gatan och det var full folkfest som vanligt. Man får många vänner här.
Givetvis var det dags för ett gruppfoto av alla i Mats Hammarlunds team. Vi samlades framför bilarna och Kristian och jag på knä framför mekarna. Väldigt listigt planlagt upptäckte vi. Samtidigt som korten small av så hällde alla mekar öl över oss och innan för overallen. Kallt kladdigt mysigt men inte snällt. Sedan fortsatte festen hela natten. Ingen körning på flera dagar så det var ok tyckte vi.
Resultatet frågar alla. Vi vet inte hur det gick för oss eller för den delen någon annan heller. Vi vet att finnarna tog hem segern så det var ju bra. 2 år i rad med nordisk vinnare.
Hemsidan för loppet, där de skriver att den skall uppdateras varje dag, finns givetvis ingenting. Men som vi känner det så har vi vunnit vår tävling. Från att vara nere på botten ett flertal gånger till att ta oss i mål, antagligen på den övre halvan av resultatlistan, gör att vi känner oss stolta över vad vi gjort.
Nu vilar vi ut ett par dagar i Zacatecas med lite turistande, god mat, långa sovmornar och lite kall öl på kvällen. Imorgon åker vi till Cozumel för en veckas badande och slappande. Men det blir nog att hyra en bil och köra runt ön ett par varv. Hur mycket strandliv kan man klara av egentligen. Kryper redan i kroppen.
Vi tar väl och visar lite av veckan som kommer så ni vet att vi ar det varmt och bra här. Sedan kan man nog också börja planera lite inför La Carrera Panamericana 2011. Verkar ju dumt att låta bli. Men då blir det antagligen med en riktig bil och hel motor med 8 cylindrar.
När vi sitter på stranden har man lite mer tid att lägga upp lite fler foto och filmer så håll ut.
Hur man finmekar i Mexico
Finmekning a la Mexico from RCRacing on Vimeo.
